Försäkring som relevanskriterium vid jämkning av en ansvarsbegränsning

Abstract

Traditionellt har i svensk rätt principen gällt att en avtalspart inte kan ansvarsbegränsa sig från uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande. Utfallet är enligt det synsättet binärt – om skadevållaren orsakat skada med uppsåt eller grov vårdslöshet så godtas inte ansvarsbegränsningen. Principen fastställdes i NJA 1998 s. 390 (Stulna diamanter), där en ansvarsbegränsning jämkades eftersom förlusten orsakats genom uppsåtligt handlande av en anställd person hos skadevållaren. NJA 2017 s. 113 (Överlåtelsebesiktningen) anses innebära ett metodskifte för hur man ska angripa frågan om ansvarsbegränsningar.  I det avgörandet slogs fast att det inte är fråga om ett binärt synsätt där utfallet beror på om ett handlande ska betraktas som grovt eller inte. I stället ska ansvarsbegränsningen jämkas med stöd av 36 § AvtL (1915:218), vilket innebär att en mer nyanserad bedömning ska göras, där hänsyn kan tas till flera olika faktorer i det enskilda fallet. Samma synsätt anlades av Högsta domstolen i NJA 2022 s. 354 (Skatterådgivarens ansvarsbegränsning). Som en relevant faktor i en sådan bedömning nämns försäkring.