Lösa upp eller hugga rakt igenom knuten?

Abstract

Det händer, om än rätt sällan, att en tanke på rättsfiguren rättsmissbruk dyker upp vid läsningen av ett rättsfall. Det är när det framstår som helt klart att varje annan utgång hade varit djupt stötande eftersom den ena parten har ”överutnyttjat” juridiken till den andres nackdel. Är rättsfallet svenskt ger i regel läsningen vid handen att domstolen har ägnat sig åt en noggrann juridisk analys, som har klätts i ett avskalat juridiskt språkbruk – absolut inga förstärkningsord. Men kanske leder läsningen också till en stilla fundering på om det inte hade gått att avfärda anspråket på det enklare och rakare sätt som en del utländska domare gör: i skarpa t.o.m. dräpande ordalag kallar de en spade för en spade. Jag, som har känt Jan Kleineman i mer än 40 år, vet att även han kan reagera så. Och att det dessutom händer att han i ett rättsutlåtande själv skriver som den utländske domaren skulle ha gjort när han kommenterar någon parts argument eller en domstols försök att bringa ordning bland rättsfakta och rättsföljder.
Den juridiska analysen är emellertid inte alltid riktigt så enkel att den kan överföras till en dräpande skrivning även om det skulle kunna te sig lockande, om än alls inte lämpligt. Och kanske ger analysen inte heller tillräckligt underlag för ett alexanderhugg med rättsmissbruket som svärd. Rättsfallet ”Nice Invest” NJA 2018 s. 816 utgör ett gott exempel på detta.