Pacta sunt servanda och pragmatiska principer

Abstract

De traditionella filosofiska dispyterna är till största delen lika obefogade som ofruktbara.

Inledande friskrivning 

Mina initiala tankar och preliminärt uppställda teser inför ämnet principfasthet och pragmatism i förmögenhetsrätten innefattade att den princip (med underprinciper) som uttrycks i sentensen pacta sunt servanda är en inom förmögenhetsrätten (avtalsrätten) stark princip. Att hålla fast vid att avtal ska hållas måste således anses vara ett tydligt uttryck för principfasthet. Men tankarna fortsatte med att det i förmögenhetsrätten (avtalsrätten) förekommer ett stort antal andra principer. Pragmatism kanske kan vara en sådan annan princip, funderade jag. Analyser av rättsliga företeelser och rättstillämpning handlar hela tiden om att ställa samman olika principer och väga dessa mot (eller med) varandra för att nå ett resultat. Principfasthet och pragmatism behöver kanske inte nödvändigtvis ställas mot varandra – tvärtom. Det var alltså min avsikt att skriva något om detta. Och så har det också blivit. Vad jag däremot inte insåg – men naturligtvis borde ha insett – när jag umgicks med dessa initiala tankar var att det inom juridiken i stort, inte minst inom avtalsrätten, och även i vidare (rätts)filosofiska sammanhang har ägnats så mycken möda åt att behandla just detta med principfasthet och pragmatismi avtalsrätten. Här fanns det verkligen inga hjul att uppfinna! Men – skam den som ger sig – jag höll ändå envist fast vid mina initiala tankar – med den tillkommande insikten att min behandling av ämnet i detta sammanhang inte kunde bli annan än ytterst ytlig. Med det också sagt (här kommer friskrivningen) att jag inte har tagit del av mer än en ynka bråkdel av allt som tidigare sagts i ämnet. Men denna lilla bråkdel har ändå befäst min (möjligen något paradoxala) övergripande tes om att iakttagande av pragmatism är ett principfast förhållningssätt.