Effektiv hantering av dispositiva tvistemål
Abstract
En av domstolsväsendets eviga frågor är hur hanteringen av dispositiva tvistemål skulle kunna effektiviseras. Det gäller inte minst hanteringen av kommersiella tvister, som i betydande utsträckning avgörs genom skiljedom. Otaliga är de artiklar och debatter som handlat om denna fråga, utan att sakernas tillstånd förändrats i någon betydande utsträckning, i vart fall såtillvida att det skett en överströmning av mål till domstol.
Justitierådet Marianne Lundius tar upp frågan i sin artikel om prejudikatbildningen i förmögenhetsrättsliga mål i festskriften till Svea hovrätt 400 år (s. 303 ff.). Den behandlades senast i en debattartikel i Tidskiften Advokaten nr 4 2017 s. 50 av advokaten Jon Mannheimer. Vid Svea hovrätts domardag hösten 2017 höll vidare advokaten Peter Danowsky ett föredrag på temat.
Bilden är förhållandevis entydig. En stor andel kommersiella tvister avgörs i skiljeförfarande. Få går till domstol. Det finns ett antal orsaker till detta.
– Tidsaspekten. Det anses gå fortare att få till stånd ett lagakraftvunnet avgörande genom skiljeförfarande än genom allmän domstol. Det gäller inte minst med hänsyn till överklagandereglerna
– Sekretess. I princip gäller sekretess i skiljeärenden. Avgörandena blir offentliga bara vid klander.
– Kompetens. I skiljeförfarande utser parterna domare i målet. Om man går till domstol vet man inte vilken/vilka domare som kommer att engagera sig i tvisten. Skiljemän har ofta också en större förståelse för det affärsmässiga i tvisten. Sådan kunskap saknas inte sällan i domstol.
– Flexibilitet. Skiljeförfarandet kan enklare anpassas till det enskilda målet.
Dessa skillnader ska inte överdrivas. Att skiljeförfarande väljs i stället för domstol är dock en realitet. Eftersom kostnaderna för detta drabbar parterna skulle man i och för sig kunna hävda att det inte är någon skada skedd. Tvärtom belastas inte skattebetalarna för en statlig tvistlösningsmekanism som inte används. Det finnas dock tydliga nackdelar.
