Min vän Stefan – en lättjefull renässansmänniska
Abstract
Under den gutenbergska medierevolutionen, som dramatiskt kom att förändra Europa, stod renässanshumanismens furste Erasmus av Rotterdam för en femtedel av alla nyutgivna böcker. Han kallades därför också för hela Europas lärare. Hade föremålet för denna festskrift levt på 1500-talet hade Erasmus med säkerhet haft konkurrens om detta epitet.
I Nina Burtons bok Gutenberggalaxens nova beskrivs renässanshumanisten som någon som hyllade kunskap. Renässansmänniskan trodde helhjärtat att undervisning kunde förändra världen. Kunskapens betydelse för utvecklingen under renässansen var stark, samtidigt som tron på individens betydelse och kravet på självständighet växte fram. I ett splittrat Europa stod Erasmus upp för de humanistiska värdena, såväl mot munkarna som mot Luther. Hans vapen var den intellektuella analysen och språket. Han trodde till skillnad från Luther nämligen på förnuftet. Detta möjliggjorde, enligt Erasmus, medvetna val mellan gott och ont, vilket förutsatte ett moraliskt ansvar. Erasmus fick mig att associera till Stefan Lindskog.
Jag har haft glädjen att träffa Stefan i många olika sammanhang: som advokat, som styrelseledamot och senare som ordförande i Advokatsamfundet, som ledamot och vice ordförande i Heijnes stiftelse för rättsvetenskaplig forskning, som ledamot och ordförande i Föreningen för lagstiftningslära, som ordförande i Gustaf och Calla Sandströms Minnesfond, som ordförande i Advokatsamfundets journalistpriskommitté, som ordförande i Högsta domstolen, som musiker i ”Advokatbandet”, som engagerad och kunnig trädgårdsskapare på sin värmländska gård Rosenborg, som skicklig matlagare, vinkännare och som en klok och god vän. Mitt bidrag till denna festskrift är en högst personlig betraktelse över Stefan, som jag känner honom.
