Några anteckningar om hissdispens

Abstract

Bakgrund 

Det tar tid för de allmänna domstolarna att skapa prejudikat. Det gäller särskilt i fråga om de dispositiva tvistemålen. Dessa har inte utan särskilt yrkande förtur i domstolarnas handläggning. I stället hamnar de snarare på eftertur i kön för avgörande. Det är inte ovanligt att det tar tre–fyra år för ett tvistemål att gå genom tingsrätt och hovrätt, även när målet inte är särskilt omfattande. Och skulle målet innehålla en intressant prejudikatfråga och få prövningstillstånd i Högsta domstolen får man lägga till ungefär ett och ett halvt år i beräkningen.
För att få upp farten i handläggningen har olika åtgärder prövats. Möjligheten att få en mellandom enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken har utvidgats genom åren, vilket gör att en viss omständighet eller en särskild rättsfråga kan avgöras separat. En prejudikatfråga kan då lyftas fram för prövning. Detta kan spara tid och kostnader vid ”rätt” utgång i mellandomsdelen. Men även i sådana fall kan det slutliga avgörandet av tvisten komma att dröja, eftersom mellandomsfrågan ska gå igenom tre instanser.
Den allmänna bestämmelsen i 54 kap. 11 § rättegångsbalken om partiellt prövningstillstånd är också ett användbart verktyg. Därigenom kan ett överklagat mål renodlas så att frågor utan prejudikatintresse läggs åt sidan. Detta är numera en ofta använd metod för Högsta domstolen att skapa förutsättningar för prejudikatbildning utan inslag av bevisvärdering eller distraherande sidofrågor. Utgångspunkten för Högsta domstolens prövning i sak blir då i regel den bevisvärdering som hovrätten gjort. Någon tidsbesparing under vägen upp genom tingsrätt och hovrätt innebär dock inte bestämmelsen.