Får Gertrud Lennander kommentera rättsfall i vilka hon själv medverkat som domare?

Abstract

När Gertrud nu efter 18 år lämnar Högsta domstolen kommer hon att få bättre tid för sin rättsvetenskapliga forskning. Hon drabbas emellertid då av ett problem som många har upplevt före henne. Hur skall hon förhålla sig till sådana rättsfall i vilka hon själv har medverkat? Självfallet får hon nämna även dessa i rättsvetenskapliga framställningar, men kan hon analysera dem på det sättet att hon förklarar hur Högsta domstolen har menat eller får antas ha menat och vilka överväganden som ligger till grund för detta, i den mån dessa skulle behöva utvecklas utöver vad som klart framgår av domskälen? 
Detta problem har behandlats på olika sätt av dem som varit i Gertruds situation. Det finns exempel på ledamöter och förutvarande ledamöter av Högsta domstolen som har ålagt sig ytterlig försiktighet när det gäller att uttala sig om fall i vilka de själva har medverkat.
Det är också uppenbart att försiktighet under alla förhållanden är påkallad för den som har deltagit i ett kollegialt avgörande. Även om han eller hon själv anser sig säker på vad domstolen har avsett med en speciell formulering, kan det ibland inte uteslutas att andra ledamöter skulle ha en annan uppfattning. 
Detta problem är ju inte unikt för domstolarna utan avser alla kollegiala organ, och det är egentligen inte det problemet som jag tänkte ägna dessa rader till Gertruds hyllning. Oftast är det väl för övrigt ändå så att varje ledamot vet hur domstolen har resonerat. I andra fall kan ju problemet någorlunda enkelt undanröjas genom en fråga till den eller dem som är berörda eller med en lämplig reservation.