Skiljeklausuler och utomobligatoriska skadeståndsanspråk – Piercing the Contractual Veil?
Abstract
Kan en avtalspart undgå en skiljeklausul i ett kontrakt genom att rikta en utomobligatorisk skadeståndstalan mot sin egen avtalspart? I Högsta domstolens beslut i NJA 2017 s. 226 (”Avräkningsavtalet”) har klargjorts att frågan ska besvaras jakande. Ibland är dock inte svaret det viktiga, utan vägen dit. HD:s behandling av parallella anspråksvägar i en skiljedomsrättslig kontext tycks ha tagit två steg fram och ett steg tillbaka. Rättsfallet kan betraktas som en syntes av denna rättsutveckling. Genom rättsfallet står det klart att påstående- och anknytningsdoktrinerna verkar på olika plan. I rättsfallet lämnar HD även ett visst utrymme för en ”genomlysning” av en utomobligatorisk skadeståndstalan. Ett undantag från möjligheten att kringgå en skiljeklausul genom att föra en utomobligatorisk skadeståndstalan mot sin egen avtalspart är nämligen enligt HD om skadelidanden har ”maskerat” en kontraktsgrundad talan som en utomobligatorisk skadeståndstalan. Samtidigt väcker rättsfallet även andra frågor, bl.a. avseende möjligheten att genom en utomobligatorisk skadeståndstalan rikta anspråk mot annan än den direkte avtalsparten. Innebär en sådan talan ett kringgående, eller en genombrytning, av avtalets ansvarsfördelning? Kan en skiljeklausul tillämpas vid en sådan talan? Finns det skillnader ur civilrättsligt respektive processrättsligt perspektiv vid en talan mot avtalspartens medkontrahent?
