Har företagsledare ett straffrättsligt principalansvar?

Abstract

Straffrätten är som bekant en disciplin som inte söker lösa tvister mellan medborgarna, utan snarare erbjuder redskap för rena repressalier mot medborgarna. De kan fråntas sin frihet eller utsättas för allehanda tvång om de döms för brott. I gengäld uppställs relativt stränga krav på rättssäkerhet. Medborgarna straffas för sina gärningar, inte för sina tankar eller önskemål, så länge dessa stannat vid tankeverksamhet som inte omsatts i en gärning. Straffansvaret är individuellt och förutsätter skuld. Varken juridiska personer eller andra kollektiv kan drabbas av straffansvar. Den åtalade har ingen skyldighet att bidra till utredningen av brottet, då bevisbördan åvilar åklagaren. Slutligen garanterar legalitetsgrundsatsen att medborgarna skall kunna förutse vilka gärningar som är förenade med straffansvar.
Utgångspunkten är alltså att endast individer kan straffas och att de straffas för de i lagen formulerade gärningar som de begått. Hur går detta ihop med föreställningen att det existerar en princip om företagaransvar som säger att företagsledare har ett långtgående straffrättsligt ansvar för brott som begås i verksamheten? Den som har ett företagaransvar påstås ansvara fullt ut för sin passivitet om hans uppsåt omfattar att någon annan i organisationen begår brott.