Varumärkesrättsligt skydd för så kallad trade dress
Abstract
”Det varumärket utpekar är varor och tjänster. Detta innebär emellertid inte att endast sådana märken som är anbringade på varor eller förpackningar är varumärken. Om så skulle vara fallet skulle ju servicemärken ej vara varumärken. Ett varumärke kan förekomma på alla tänkbara objekt, men också som ett självständigt föremål. Det avgörande är inte var varumärket uppträder, utan vad det särskiljer.”
Enligt varumärkeslagen (2010:1877) (VmL) består ett varumärke av alla tecken som kan återges grafiskt, särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror och formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning, förutsatt att tecknen har särskiljningsförmåga. Av bestämmelsen, som motsvarar art. 2 i EU:s första varumärkesdirektiv och varumärkesförordningens art. 4. framgår att uppräkningen endast är exemplifierande, men en central fråga för den fortsatta framställningen är ändå om formen eller utstyrseln på en vara eller dess förpackning kan utsträckas till att omfatta även utformningar av byggnader eller interiörer.
Kravet på grafisk återgivning har kritiserats, eftersom det har haft formella grunder kopplade till registraturen snarare än grunder i den materiella känneteckensrätten. Genom den omfattande reform som år 2015 genomfördes av det europeiska varumärkessystemet med antagande av såväl ett nytt varumärkesdirektiv4 som en ny förordning, har kravet på grafisk återgivning ersatts av ett nytt och mer nyanserat krav på att ett varumärke ska kunna återges i registret på ett sätt som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna och allmänheten att klart och tydligt avgöra föremålet för det skydd som beviljats innehavaren. I preambeln (p. 13) till direktivet anfördes syftet vara att säkerställa rättssäkerhet och god förvaltning. Det var viktigt att tecknet kunde återges på ett sätt som var klart, precist, fullständigt i sig självt, lättillgängligt, tydligt, beständigt och objektivt. Ett tecken borde få återges i valfri lämplig form med användning av allmänt tillgänglig teknik, och således inte nödvändigtvis grafiskt, så länge som återgivningen gav tillräckliga garantier i detta syfte.
