Tillförande av fastighetsanknutna objekt
En liten studie i rättssubjektivitetens gränser
Abstract
Fast egendom är inte bara jord
”Fast egendom är jord.” Citatet är lagtext. Detta utropas allra först i vårt nu gällande centrala fastighetsrättsliga lagverk, 1:1 1 st. 1 p. jordabalken (JB) från 1970. Det går inte att undgå intrycket av att det kärva, enkla uttrycket har gammal litterär förebild, gammaltestamentlig eller fornnordisk. Den språkliga stilen vidmakthålls någorlunda i den kommande meningen: ”Denna är indelad i fastigheter”, 1 st. 2 p. ”Denna” verkar syfta på både fast egendom och jord. Den arkaiska stilen bibehålls i portalparagrafens andra stycke: ”Sämjedelning är utan verkan.” Detta uttryck kan tyckas innebära att vad som ser ut som fast egendom på ett indispositivt sätt också är fast egendom. Men så var det inte tänkt, och så är det inte heller tänkt att vara nu.
Med tiden har den litterära stilen blivit mera modern och förlorat i poetisk kraft. Rättsligt har kopplingen till jord blivit mera relativ, genom ett tillägg som tillkom i början på 2000-talet, 1 st. 3 p. Här uttrycks nämligen underförstått att fast egendom eller indelningen av den inte behöver vara jord: ”En fastighet avgränsas antingen horisontellt eller både horisontellt och vertikalt.” Det sista om vertikal avgränsning handlar om s.k. 3D-fastigheter, dvs. utrymmen som ”hänger i luften”. Det betyder att fastighetsindelning eller fast egendom inte nödvändigt anknyter till jord. Fast egendom, i form av en fastighet, kan lika gärna vara luft.
